2019 , “Snö och regn skall passera”, Fotografi och Film, Konsthallen Hishult, Halland     konsthallen hishult – #145 – 1.2019  Mitt i vildmarken, bortom tiden  karin alfredsson   av Britte Montigny   Frösöfödda Stockholmsfotografen Karin Alfredsson är det nya årets första gäst i Konsthallen Hishult. Natur, vildmark och stormpiskade hav står på programmet. ”Snö och regn ska passera” kallar hon sin utställning med titeln hämtad från ett av hennes senaste vildmarksprojekt. Riktigt nog. Den närvarokänsla som seriens 17 fotografier förmedlar är så stark att den också rymmer också en förnimmelse av att snö och regn faktiskt yr runt huvudet på mig, snärtar mig i ansiktet. ”Snö- och regn”-serien, som i Förstugan kompletterats med verk ur ”Det finns ingenstans annat än här” från 2014, för betraktarna med sig rakt ut i vildmarken. Den okända och svåråtkomliga vildmarken i Nordens nordligaste avkrokar långt, långt bortom alla rösade leder, stigar och allfarvägar. Till skrovliga och ogästvänligt avvisande berg med vattendrag som banar sig väg genom djupskärande raviners bottnar, till stormpiskade snövidder och hav som upprört stångas mot polarisen.  Hur Karin Alfredsson tagit sig dit framgår inte. Snarast tycks det handla om en slags luftburen landning i det som brukar kallas ”In the middle of nowhere”, ett mitten av om inte ingenting så i varje fall av en oändlighet som också sträcker sig bortom tiden.  Hur Karin Alfredsson kommit dessa gudsförgätna platser på spåren framgår inte. Ändå kan man ana att hon målmedvetet och förmodligen mycket mödosamt till fots, på skidor, scooter eller rent av med helikopter, sökt sig till vildmarksområden där naturen är den suveräne och okuvlige härskaren. I fotografierna eliminerar Karin Alfredsson allt som skulle kunna tolkas som spår av mänsklig närvaro, av tidens gång, av föränderlighet. Bara en enda fågel finns med. En svart prick. En staffagefigur som understryker oändlighetsperspektivet.  Allt som skulle kunna kallas ”vykortsvackert” utesluts skoningslöst. En blomma förringar, liksom människor, liksom frodig växtlighet och färger. Ändå tar Karin Alfredsson alla sina bilder/filmer i färg. Men bilderna tas under den tid på året då färgerna alltjämt ligger i ide, liksom i stort sett dagsljuset. Koloriten är reducerad till gråtoner i grafiska valörer från djupaste svärta till kyligaste vitt. Resultatet blir en paradox. Gråskalans mjuka skiftningar tar visserligen udden av motivens inbyggda brutalitet men understryker samtidigt oändligheten, storslagenheten. Färger skulle ha gjort dem plottriga, rentav banala och för banaliteter finns ingen plats i Karin Alfredssons naturskildringar.  I natursammanhang är ”föränderlighet” en känslig fråga. Den leder tankarna till pågående debatter om miljöhot och klimatförändringar, till Parisavtal och åtgärder för att dämpa utsläpp och på det hela taget till människans fördärvliga inverkan på vår jord. Men Karin Alfredsson avser inte använda sina fotografier som inlägg i miljödebatten, där människans kamp snarast ter sig som en Davids kamp mot Goliat fast med oviss utgång. Hon skulle naturligtvis ha kunnat dokumentera såväl erosion som smältande polarisar, stigande havsnivåer och polardjurens krympande habitat, men hennes fotografier sträcker sig bortom dessa tecken på effekterna av tidens tand (vad som än ligger bakom). Eller snarare: höjer sig ovanför. Det hon skildrar är en natur och vildmark som tycks höjd över alla förändringar. En natur, som när den grips av raseri, illustrerar människans tillkortakommanden. Inför monsterorkaner, jordbävningar, tsunamin, vulkanutbrott står hon sig slätt...  Karin Alfredsson vildmarksfotografier och dito filmer av snöoväder och vinterdånande hav rymmer en dimension av oändlighet. Ovillkorligen leds tankarna till främst den tyska romantikens filosofier och deras panteistiska föreställningar om oändligheten som något tid och rum alltomfattande. Ett evighetsperspektiv vari människan bara är en liten del. Hon betraktar utan att agera, utan att påverka, precis som Karin Alfredsson gör och som vi gör, ställda inför hennes vildmarksskildringrar. Jag är starkt frestad att här – och utan banala undertoner - använda ordet ”vildmarksromantik” i synnerhet som ett flertal av de bilder Karin Alfredsson visar i Hishult leder mina tankar till den tyske 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich – också han en av panteismen färgad skildrare av ändlösa bergsmassiv, av landskap dit inga vägar når och av polarisarnas kraftfulla skoningslöshet.  Karin Alfredssons fotografier rymmer inte bara en panteistisk dimension utan även en målerisk. I videofilmen ”Jag – Ett självporträtt” står hon som en nordiskVenus (en sentida ättling till Botticellis 1400-talsVenus) med fladdrande hår i ett arktiskt landskap där skummande vatten blir till yrande snö. Och stillbildskameran återger de virvlande snöbyarna och kastvindarnas lek med vattenkaskader som vore de pålagda med pensel eller svamp medan gråtonade studier av havs- och snöytor tycks balansera på gränsen till lyriska variationer på ett subtilt enfärgsmåleri à la Gerhard Richter. Och Karin Alfredsson håller med när jag talar om de måleriska effekterna. De finns där förvisso. Även hon har sett dem. Men det är inte hon som frammanar dem, inte heller hennes kamera. Naturen ensam är ansvarig.  Sensommaren 2018 ingick Karin Alfredsson i forskarteamet på isbrytaren Odens åtta tuffa veckor långa expedition till Nordpolen. Under rubriken ”Skiss från projekt Nordpolen” visas en handfull små bilder från expeditionen på plan 2. En försmak på vad som komma skall? Det är bara att hoppas – även om hon (liksom här) låter isbjörnarna utgå.  19 januari – 3 mars 2019 www.hishult.com

2019 , “Snö och regn skall passera”, Fotografi och Film, Konsthallen Hishult, Halland

konsthallen hishult – #145 – 1.2019

Mitt i vildmarken, bortom tiden

karin alfredsson

av Britte Montigny

Frösöfödda Stockholmsfotografen Karin Alfredsson är det nya årets första gäst i Konsthallen Hishult. Natur, vildmark och stormpiskade hav står på programmet. ”Snö och regn ska passera” kallar hon sin utställning med titeln hämtad från ett av hennes senaste vildmarksprojekt. Riktigt nog. Den närvarokänsla som seriens 17 fotografier förmedlar är så stark att den också rymmer också en förnimmelse av att snö och regn faktiskt yr runt huvudet på mig, snärtar mig i ansiktet. ”Snö- och regn”-serien, som i Förstugan kompletterats med verk ur ”Det finns ingenstans annat än här” från 2014, för betraktarna med sig rakt ut i vildmarken. Den okända och svåråtkomliga vildmarken i Nordens nordligaste avkrokar långt, långt bortom alla rösade leder, stigar och allfarvägar. Till skrovliga och ogästvänligt avvisande berg med vattendrag som banar sig väg genom djupskärande raviners bottnar, till stormpiskade snövidder och hav som upprört stångas mot polarisen.

Hur Karin Alfredsson tagit sig dit framgår inte. Snarast tycks det handla om en slags luftburen landning
i det som brukar kallas ”In the middle of nowhere”, ett mitten av om inte ingenting så i varje fall av en oändlighet
som också sträcker sig bortom tiden.

Hur Karin Alfredsson kommit dessa gudsförgätna platser på spåren framgår inte. Ändå kan man ana att hon målmedvetet och förmodligen mycket mödosamt till fots, på skidor, scooter eller rent av med helikopter, sökt sig till vildmarksområden där naturen är den suveräne och okuvlige härskaren. I fotografierna eliminerar Karin Alfredsson allt som skulle kunna tolkas som spår av mänsklig närvaro, av tidens gång, av föränderlighet. Bara en enda fågel finns med. En svart prick. En staffagefigur som understryker oändlighetsperspektivet.

Allt som skulle kunna kallas ”vykortsvackert” utesluts skoningslöst. En blomma förringar, liksom människor, liksom frodig växtlighet och färger. Ändå tar Karin Alfredsson alla sina bilder/filmer i färg. Men bilderna tas under den tid på året då färgerna alltjämt ligger i ide, liksom i stort sett dagsljuset. Koloriten är reducerad till gråtoner i grafiska valörer från djupaste svärta till kyligaste vitt. Resultatet blir en paradox. Gråskalans mjuka skiftningar tar visserligen udden av motivens inbyggda brutalitet men understryker samtidigt oändligheten, storslagenheten. Färger skulle ha gjort dem plottriga, rentav banala och för banaliteter finns ingen plats i Karin Alfredssons naturskildringar.

I natursammanhang är ”föränderlighet” en känslig fråga. Den leder tankarna till pågående debatter om miljöhot och klimatförändringar, till Parisavtal och åtgärder för att dämpa utsläpp och på det hela taget till människans fördärvliga inverkan på vår jord. Men Karin Alfredsson avser inte använda sina fotografier som inlägg i miljödebatten, där människans kamp snarast ter sig som en Davids kamp mot Goliat fast med oviss utgång. Hon skulle naturligtvis ha kunnat dokumentera såväl erosion som smältande polarisar, stigande havsnivåer och polardjurens krympande habitat, men hennes fotografier sträcker sig bortom dessa tecken på effekterna av tidens tand (vad som än ligger bakom). Eller snarare: höjer sig ovanför. Det hon skildrar är en natur och vildmark som tycks höjd över alla förändringar. En natur, som när den grips av raseri, illustrerar människans tillkortakommanden. Inför monsterorkaner, jordbävningar, tsunamin, vulkanutbrott står hon sig slätt...

Karin Alfredsson vildmarksfotografier och dito filmer av snöoväder och vinterdånande hav rymmer en dimension av oändlighet. Ovillkorligen leds tankarna till främst den tyska romantikens filosofier och deras panteistiska föreställningar om oändligheten som något tid och rum alltomfattande. Ett evighetsperspektiv vari människan bara är en liten del. Hon betraktar utan att agera, utan att påverka, precis som Karin Alfredsson gör och som vi gör, ställda inför hennes vildmarksskildringrar. Jag är starkt frestad att här – och utan banala undertoner - använda ordet ”vildmarksromantik” i synnerhet som ett flertal av de bilder Karin Alfredsson visar i Hishult leder mina tankar till den tyske 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich – också han en av panteismen färgad skildrare av ändlösa bergsmassiv, av landskap dit inga vägar når och av polarisarnas kraftfulla skoningslöshet.

Karin Alfredssons fotografier rymmer inte bara en panteistisk dimension utan även en målerisk. I videofilmen ”Jag – Ett självporträtt” står hon som en nordiskVenus (en sentida ättling till Botticellis 1400-talsVenus) med fladdrande hår i ett arktiskt landskap där skummande vatten blir till yrande snö. Och stillbildskameran återger de virvlande snöbyarna och kastvindarnas lek med vattenkaskader som vore de pålagda med pensel eller svamp medan gråtonade studier av havs- och snöytor tycks balansera på gränsen till lyriska variationer på ett subtilt enfärgsmåleri à la Gerhard Richter. Och Karin Alfredsson håller med när jag talar om de måleriska effekterna. De finns där förvisso. Även hon har sett dem. Men det är inte hon som frammanar dem, inte heller hennes kamera. Naturen ensam är ansvarig.

Sensommaren 2018 ingick Karin Alfredsson i forskarteamet på isbrytaren Odens åtta tuffa veckor långa expedition till Nordpolen. Under rubriken ”Skiss från projekt Nordpolen” visas en handfull små bilder från expeditionen på plan 2. En försmak på vad som komma skall? Det är bara att hoppas – även om hon (liksom här) låter isbjörnarna utgå.

19 januari – 3 mars 2019 www.hishult.com


2017, (utdrag ur) Videoverk  "Detta är vad jag ser". Projektet har genomförts med stöd av Konstnärsnämnden. 

 

Karins Alfredssons natur

Någonstans i Karin Alfredssons filmer och fotografier finns dessa platser: Hogndalen, Kirkefjorden, Duorpe, Snöfjället, Drageid. Med flera. Geografiska platser i Sverige, Norge och Island. Ser vi dem? Jag vet inte. Och jag bryr mig inte heller så mycket om saken.

I Alfredssons bildvärld övergår (eller på gamla tiders fotospråk: framkallas) bilder av ett annat slag, bortom det rent namngivna.
Om filmerna och stillbilderna kan vi säga: natur. Ren natur, långt från det stadsliv som de flesta av oss tillbringar våra dagar med.

Konstnärer som nuförtiden sysselsätter sig med "naturen" brukar hamna i ett slags civilisationskritik och underförstått säga något om att vi alla lever i apokalypsens skugga. Att hela det förbannade jordklotet har dragit på sig något slags pyspunka som vi människor är skyldiga till. Vi säger KLIMATET lika ofta som vi förr sa NATUREN.
Karin Alfredssons arbeten är i mina ögon något annat. Och kanske viktigare. 
Men vad?

Ulf Linde, den allseende och kärve spejaren av konst, påpekade att varje bild ska vara ett ANDLIGT ÄVENTYR. Karin Alfredssons har hörsammat hans önskan. Hos henne upplöses liksom de fasta strukturerna till förmån för något annat som jag i brist på bättre namn bara kallar NATUR.
Människans natur och naturens natur.

När jag betraktar de nästan färglösa filmerna händer något med själva gravitationen, den som håller kroppen på plats på marken. Det lättar. Det lyfter. Det förflyttas.
Så som snövinden eller havet blåser och rör sig i filmerna kan det nog också röra sig inne i hjärnans eget landskap; det blåser genom känsla och tanke, en främmande vind som efter en stund känns mer och mer bekant och till sist som en del av mig själv.
Från det dystopiska landskapet tillbaka till det utopiska!

Tidiga fotografer som August Strindberg inbillade sig att kamerans glasöga skulle kunna se sådant som människans eget öga missade. Hemligheter i kosmos skulle uppenbara sig, som om kameran TILL SIN NATUR kunde tränga längre in i landskapet.

Karin Alfredsson kommer själv från Jämtland men är bosatt i Stockholm. Så snart tillfälle gives lämnar hon storstaden och reser så långt bort (alltid norrut!) hon kan. Den sista biten kan det bli skidor eller fotvandring. Sedan reser hon sitt tält. Slår på sina kameror och placerar ut sina mikrofoner. Tillsammans med sin assisterande vän lyssnar hon sedan in landskapet och all den vida talande naturen.

Långt bort och mycket nära. Utan tillsatser. Nja, inte helt. Väl hemma igen tillsätter hon ibland musik till filmerna och redigerar sina ljudupptagningar. Vi ser bättre då, med dessa "tillsatser", tycks hon säga. 
Hur långt in i ett landskap kan människan komma? Tystnar den urbana civilisationen någonsin helt i hennes huvud?Detta är en bildvärld så långt ifrån den organiserade natur man möter på museer och i bokverk som möjligt. Vinden är sitt eget meditativa kaos. När jag ser vad ett fotografi återger, säger Ulf Linde, så får jag en känsla av "oåterkallelig förlust". Alfredsson undviker den fällan, hennes hav och vidder befinner sig i ett upplösningstillstånd som kanske är omöjligt att namngiva. Även om det står Svaaletjahke, Kirkefjorden eller Duorpe på kartbladet.

Gör konst oss fria? Befriade från vanans och rutinernas bojor? Öppnar de dörrar till andliga äventyr som vi annars skulle gått miste om? Jag vill tro det. När jag som i fallet med Karin Alfredssons filmer och fotografier försvinner en stund från mig själv så måste jag medgiva det; det som nyss föreföll så tryggt och bekant har till sin natur (sic!) förändrats och nästintill försvunnit. På ett gungfly färdas betraktaren genom denna bildström av, som sagt, nästan färglös materia

Sa jag att detta också är mycket VACKRA BILDER? Nu är det sagt; förbaskat vackert är det och skönhet har ju en tendens att fånga vår uppmärksamhet.

Staffan Bengtsson
Kulturskribent och TV-producent
 

 


2017, "Detta är vad jag ser" Fotografi och videoverk,  Black Door Gallery, Örebro
 

Naturen som en upplevelse av – ren natur. Punkt slut. Det finns inget där utom natur – som om vi inte alls fanns.
Karin Alfredsson nollställer i sin bildvärld vår kulturella koppling till naturen. I hennes vinterlandskap går vi vilse långt bortom alla spår av civilisation. Det är bedövande vackert med en magisk tomhet.

Bara natur. Skrämmande för en del, men oftare en replipunkt. En välkommen utandning för samtidsmänniskan, upptagna som vi är av alla fönster uppslagna mot cyberrymdenslarmande signaler. Det är sällan vi möter ren natur – som fysisk erfarenhet. Jo, vi förbannar kyla, regn och snö. Vi älskar vårljuset som just nu väller in över oss och den välkända fågelsången, men vi möter oftast kontrollerad natur – som en spegling av hur vi ser på naturen: vår förväntan på måttet av natur.

I Karin Alfredssons film- och bildverk får vi chansen att försjunka i hundraprocent natur – som representation. Det är bildkonst ljudsatt med sublim känslighet som fungerar som etttotalt själsligt reningsbad. En tom, stilla, eller våldsam naturnär den är sig själv med sådan orubblighet. Den påminner oss om vår utsatthet: En hypnotisk motbild som drabbar oss bakom våra skyddsvallar av urban civilisation. Detta är vad hon ser – detta är vad vi borde se.

Ren natur öppnar det uråldrigt namnlösa i våra kroppar. Inför anblicken av detta vilda vita, slipar bildernas kraft oss ödmjuka över den tid som förefaller evig där i bilderna, men som aldrig kommer att bli vår… Vi lever till skillnad från den i den utmätta.

Utställningen ”Detta är vad jag ser” pågår 25/3 – 8/4 med vernissage lör 25/3, kl 11 – 16.

Varmt välkommen!
Vännerna på Black Door Gallery

 


_U6A1636-1.JPG

2016, "Där ljuset växer" Fotografi och ljusinstallation Östersunds sjukhus. Konstnärlig miljögestaltning på uppdrag av region Jämtland och Härjedalen.


Fotografi, _Våg-Lofoten_, 2013, Fine Art Print, 68,5x104 cm, edition 6.JPG

2015, "There is nothing else but here", Fotografi och videoverk, Galleri S Östersund
 

I sitt arbete som professionell fotograf har Karin Alfredsson främst gjort sig känd för sina starkt personliga och inkännande porträtt. Men på senare år har hon känt en allt starkare lust att skapa en annan sorts porträtt – konstnärliga gestaltningar av den natur som alltid varit hennes största inspirationskälla. Hennes fotografier från norra Bohuslän, Norge, Barents hav, Jämtland och andra karga miljöer är inte i första hand bilder av naturen i sig, utan skildrar en känslomässig, inre stämning.

Naturen är hennes spelplats, men den är inte nödvändigtvis hennes motiv. Snarare handlar Karin Alfredssons fotografier om att fånga former, rörelser, ljusväxlingar, perspektiv och skalor. Naturen är i bokstavlig mening hennes råmaterial, medan bilderna är direkta speglingar av de känslor och sinnestillstånd som Karin Alfredsson själv upplever under de långa passen i skogen eller i havsbandet. Därmed blir de också ett slags självporträtt. 

Bo Madestrand

 

Konstkrönikan: Karin Alfredssons fotografier – en urstark öppning på konståret

I lördags var det vernissage på Galleri S för vårens första utställning. Det är Frösöbördiga fotografen Karin Alfredsson som återvänder till den stad hon flyttade från för 25 år sedan. Karin har de senaste 20 åren arbetat som professionell fotograf med bas i Stockholm. Jag såg hennes bilder första gånger i tidningen Nöjesguiden och i samband med texter av Tomas Andersson Wij. Hon har förekommit flitigt i många olika sammanhang under åren. Man kunde efter ett tag känna igen Karins porträtt tack vare en alldeles egen närhet till motiven.

Men de svartvita foton som nu visas på Galleri S under titeln Det är ingenstans annat än här innehåller inga porträtt av människor. Ändå menar Karin att de är en slags självporträtt. I en text till en utställning förra året beskriver hon att bilderna tas när hon är framme, framme vid där det finns ljus, ljud av hav och djur, vind, grenar och stenar. Där det luktar kärr, mossa, barr, salt. I snåren, vid vattnet, runt slyn. Där kaffesuget ropar. I förgängligheten. Mitt i naturens, karga melankoliska mittpunkt. 

– Det här är som jag ser och upplever naturen. Det finns alldeles för många idylliska naturbilder där allt bara ska vara så vackert, säger Karin där hon står mitt bland väggarna fulla av dessa starka bilder. Motiven är fångade från många olika håll, från norra Bohuslän, Norge, Barents hav, Jämtland och andra karga miljöer.

Jag upplever fotografier som inte skildrar utan som tar oss med rätt in bakom ytan. Här finns lite samma känslor som hos August Strindbergs ovädersmåleri och som när Bengt Ellis en gång berättade för mig hur han stod ute på fjället och målade och vädret tog i och tog sig in i målningen. Motiven är ofta detaljer, något som inte alltid är så tydligt. Det enda tydliga är berghällarna som eviga skapelser över tiden långsamt formade av väder och vind och i ständig förändring.

De 17 bilderna har getts enkla titlar som Västerhavet, Morgon, Berget, Silver och liknande. Men det som vi iakttar på väggarna är inte något enkelt, inte något ytligt, utan något annat. Och så småningom växer den där tanken och förståelsen för det Karin beskriver som en slags självporträtt. I det innersta rummet kulminerar allt i videoverket som så självklart döpts till Vinter där vi möter två skärmar som visar en mycket blåsig vinterdag, den ena bland fjäll och barrträd, den andra med hav och kust.

Jag är tagen och djupt berörd inne på galleriet och ännu när jag skriver detta. Det är en urstark öppning på konståret 2015 som Galleri S visar fram till 25 februari.

Christer B Jarlås

kultur@op.se


 


Fotografi, %22Berget%22, 2013, Fine Art Print, 36x104 cm, edition 6.jpg

2014, "Det är ingenstans annat än här", Fotografi, Galleri Ralf Stockholm

 

Upp tidigt. Riktigt tidigt. Före ljuset. Vill ut. Bort. Får vittring. Tar bilen.
Kaffetermosen på passagerarsätet. Åker till en plats. Känd eller okänd. Parkerar. Tar riktning och börjar gå. Går tills hon är framme. Framme vid vad?
Där det finns ljus, ljud av hav och djur, vind, grenar och stenar. Där det luktar kärr,mossa, barr, salt. I snåren, vid vattnet, runt slyn. Där kaffesuget ropar. DÄR vill Karin
vara. I förgängligheten. Mitt i naturens karga, melankoliska mittpunkt.
I sitt arbete har Karin Alfredsson främst gjort sig känd för sina starkt personligt inkännande porträtt. Men på senare tid har hon känt en allt starkare lust att skapa en
annan sorts porträtt – konstnärliga gestaltningar av den natur som ständigt varit hennes största inspirationskälla. Vare sig hon har fotograferat i norra Bohuslän,
Norge, Barents Hav, Jämtland eller i Stockholmstrakten så följer hon sin egen inre kompass. Miljöerna är karga och påminner henne om hennes uppväxt i Jämtland.
Hennes fascination för ytor, rörelse och stämningar ger bilderna en helt egen dynamik.
Nu ställer hon ut dessa bilder på G A L L E R I R A L F